BountyLady

 I år är det alltså tio år sen Pridefestivalen hade avstamp i Stockholm.
Wow tio år som har gått så jättefort!

Jag minns när min bästa killpolare och jag satt utanför Prideparken och funderade på att gå in och kolla eller ej.
Det var det året han klev ut ur garderoben och på en vecka hade han gått från nyfiken och tveksam till beslutsam och den sista dagen på festivalen så gick han faktiskt med i “tåget”.   
Vi hade känt varandra i nästan tio år och jag var glad för hans skull att han hade tagit det klivet!

Tyvärr så har vi inte mycket kontakt idag alls, vilket jag tycker är synd och jag saknar honom otroligt mycket vissa perioder! Vi hade så jävla kul ihop jämt när vi träffades och hittade på en massa tok.

På bara tio år så har det gått fort fram i acceptansen när det gäller homosexualitet.
Jag antar att de ungdomar som “outar” sig idag inte alls har samma problem som dom som klev ut ur garderoben för 15 – 20 år sen hade.
Det var inte accepterat på det viset när jag gick i plugget och bög var ett skällsord – jag tror inte att det är det längre – eller inte på samma nedlåtande sätt idag som det var då?
Rätta mej om jag har fel!

Nu var det ju inte det jag hade tänkt att ta upp, men jag fick en liten nostalgitripp av att läsa att detär tio år sen Pride startade…

När jag läste artikeln så funderade jag på en enda grej…
Varför måste det finnas etiketter på allt man är? Sorteras in i olika fack liksom?
Varför är det så viktigt att betona vilka grupper man tillhör?

Varför kan vi inte kalla oss BARA sexuell, för det är ju det vi är allihopa!
Vi är människor som älskar – varför ska det spela så stor roll vad vi älskar?
En bokstav hit eller dit – vi är ju den vi är, hur vi än gör…

 SvD * DN * Qx * Punkt.Se * P3 Intervju